Cirkusdirektör Trolle Rhodin: Jag har varit en resenär i hela mitt liv

Cirkusdirektör Trolle Rhodin välkomnar till Cirkus Brazil Jack.

Vem kan bättre gestalta en resenär än självaste cirkusdirektören Trolle Rhodin? Han är tolfte generationens resande med sin cirkus, Brazil Jack. Resenärens chefredaktör Alexander Olin fick en stund med Trolle, några dagar innan årets 126:e Sverigepremiär.

Cirkusvagnarna står fint uppradade på Mölleplatsen i Malmö som en liten stad i miniatyr. Det finns olika vagnar för olika saker. En är en tvättstuga, en annan ett kostymförråd och en tredje ett kök. Vi träffas i Trolles 53 kvm stora amerikanska husbil vars interiör går i vacker mahogny.

– Jag har ju fått leva genom olika tidsepoker. För cirkuskonsten skedde allt så snabbt, från traditionell cirkus med en massa exotiska djur under min uppväxt till att det gick över till en helt djurfri cirkus, berättar Trolle Rhodin, 36 år.

Det var hans eget beslut att ta bort cirkusdjuren, liksom de traditionella clownerna.

Betyder det att publiken förändras då? Eller är det fortfarande många barn?  – Det är fortfarande samma publik, men jag gillar att expandera så att målgruppen blir bredare. Jag tror att det var förra året som 40% av dem som köpte biljetter var vuxna utan barn. Det var en klapp på axeln för mig. Det visade att jag har tagit det till en nivå där det är vuxna som kommer. Man behöver inte ha någon ursäkt för att ta med barnen för att se föreställningen.

Cirkus Brazil Jacks tält rymmer en sittande publik på 1 000 personer.

Hur många får plats i cirkustältet?  – Tusen personer. Tältet är specialtillverkat. Det finns inte många sådana i världen, så det har blivit attraktivt för film, teater och andra föreställningar. Folk vill hyra det. Och jag släpper inte tältet utan att jag själv följer med, och att min crew sätter upp det.

Ni har en präst som välsignar tältet innan ni börjar turnera.

– Ja. Varje år har vi en präst som välsignar det. Det är en tradition för oss. Vi är ett trettiotal människor från tolv olika nationaliteter som uppträder. Alla har sin lilla stund då de på något sätt har kontakt med en kraft. Man pratar inte om det, men man ser det backstage. Någon som ska göra något farligt ber strax innan med sina armar ut, tittar uppåt och gör ett kors. För mig är det när jag lyfter masterna till tältet som är 16 meter högt. De väger 800 kilo vardera.

Och hur många personer drar upp masterna? 

– Nej, det går inte att dra upp dem för hand. Det är maskiner som drar upp dem. För länge sedan var det elefanter som drog dem. Man kopplade ihop en massa elefanter, men det var före min tid. Och sen var det lastbilar och vinschar. Och nu har jag elvinschar, som jag själv har designat, som drar upp dem.

Kan du koppla av från jobbet någon gång? Eller är du hela tiden i tältet?  – Jag ser inte det som ett jobb. Det är liksom konstant, hela tiden. På eftermiddagen eller kvällen sitter jag ofta och svarar på några mejl. Ibland är det säsong, ibland inte. Då är det lite lugnare.

När du sedan har turnerat färdigt, kan du då åka på semester?

– Det finns ingenstans egentligen som vi har åkt till som inte har involverat att se en föreställning, eller träffa någon för framtida jobb. Förra året var det Dubai. Vi hade ett par vänner som jobbade på en föreställning som hette La Perle i Dubai, och vi var tvungna att se den. I februari var vi i USA och träffade direktören för Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, världens största cirkus, som min farfar jobbade för för väldigt länge sedan. Så alla resor har anknytning till jobbet på något sätt. Och vi såg Drone to Life av Cirque du Soleil.

Om du någon gång vill koppla av, hur gör du då? 

– Jag är ständigt på jobbet. Jag menar, säg att vi är på stranden. Jag kan inte sitta i solen mer än en timme. Min flickvän Susan gillar det. Jag kan inte, för jag blir stressad. Vi släpper nog aldrig jobbet helt. Det är vår passion, men också vår livsstil. Vi går inte till jobbet och kommer inte hem från jobbet. Vi ser det inte som ett arbete, utan som en livsstil.

Susan, som är sjätte generationen cirkusartist, flikar in:

– För honom är det faktiskt när dagen är slut och han vill äta.

–Ja, det är sant. Jag älskar mat, svarar Trolle.

Vilken är din favoriträtt?

– Det beror på var jag är i världen. Jag vill ha en stek eller en hamburgare i New York och kubansk mat i Miami. När jag fyllde 18 år började jag regissera föreställningar. Jag regisserar många föreställningar utomlands. Nuförtiden gör jag det naturligtvis mindre, eftersom jag har valt att fokusera mer på Brazil Jack och dess utveckling.

Hur många orter blir det som ni besöker i Sverige? 

– Det kan variera. Jag lägger till, jag tar bort. Vi har nästan 300 resdagar om året.

Vad motiverar dig?  – Det handlar inte om att motivera mig att göra detta, utan om en livsstil. Det är inte så att jag behöver kraft eller motivation för att resa. En annan fråga är ju i så fall vad som motiverar mig att driva detta här. Och varför brinner jag för det här? Vad jag tror det är, är det liksom resultatet av att kunna glädja andra. Jag har varit så sedan jag var liten. När jag var i en grupp med människor som barn ville jag alltid vara pajasen. För jag gladdes på något sätt av att göra andra glada eller liksom chocka dem.

Ett exempel på att chocka sin publik är ”dödsgloben” som de har i föreställningen. Det är en väldigt gammal cirkuskonst som utvecklades i Asien för över hundra år sedan, där de kör motorcyklar på insidan av en stor metallkula.

– Vi har utvecklat numret, så nu är det fem motorcyklar som kör runt i den. Den mänskliga kanonkulan är också en sådan grej.

Hur många är ni som jobbar?

– I den här produktionen är vi 30 personer. Sen är det 5-6 personer som jobbar på kontoret och inte är medresande, som sköter press, marknadsföring, ekonomi, hemsida och biljettförsäljning.

Några av artisterna kommer med bil, andra med flyg eller lastbil.

– Och alla ska ha boende, mat och möjlighet att träna. Susan gör ju till exempel ett luftnummer tillsammans med en annan tjej. För det var vi i Budapest i Ungern i två veckor och tränade ihop på det som de snart ska framföra här. Sen var vi i Italien och tränade tillsammans med amerikanerna. Sen kommer de hit. Så vi tränar ofta på olika ställen i världen, eftersom det är mest ekonomiskt.

Cirkus Brazil Jacks affisch är lika färgsprakande och spännande som deras föreställning.

Kommer kungafamiljen till era föreställningar?

– Drottning Silvia var med Victoria och Carl-Philip när de var små. Jag fick ta emot ett pris från kungen förra året i Blå salen på Stadshuset i Stockholm. Det var en stor ära.

Hur är du som person? Är du bra på att delegera? 

– På senare tid har jag blivit bra på att delegera. Jag känner väldigt starkt att jag får saker gjorda snabbare och bättre när jag gör det själv. Men samtidigt tycker jag om att lära ut saker till andra.

Din bror gick bort i självmord när du var 23 år. Fick du tid att sörja honom?

– Nej, inte då. Med tiden fick jag möjlighet att göra det. Han mår mycket bättre där han är nu. Men det var naturligtvis hemskt för alla. Samtidigt skedde det en förändring för oss alla. Man börjar tänka. Istället för att se ner på folk som har drog- och alkoholproblem tänker jag att det kanske är en sjukdom. Nu var ju brorsan varken alkoholist eller drogmissbrukare. Han var deprimerad allmänt. Och det fanns ingen riktig förklaring till varför. Men samtidigt blir man ju mer intresserad av folk. Om någon har problem lyssnar jag mer och försöker säga några ord som kan hjälpa.

Var det svårt att göra sig av med alla cirkusdjuren? – Det var väldigt svårt. Men det var då jag beslutade mig för att skaffa mina små hundar som en liten kompensation. De heter Gucci och Bomba. Jag saknar djuren väldigt mycket. Men samtidigt vet jag att jag gjorde det bästa valet. Jag ångrar inte det en sekund. Och det blev jag ju hyllad för också. Jag fick Svenska Djurskyddets hederspris för det.

Du som har rest så mycket: vilket är ditt favoritställe att åka till?  – Jag kan inte bara säga ett favoritställe, utan flera. I Italien finns ett ställe som vi åker till ganska ofta som heter Desenzano, Lago di Garda. Vi älskar att gå längs sjön där på kvällarna.

I Sverige då?

– Visby är fantastisk. Visby har jag ju varit i varje år. Men det finns delar uppe i Norrland också som är helt otroliga. Man förstår inte hur vackert Sverige är förrän man besöker Norrland. Sträckan mellan Kiruna och Gällivare är till exempel särskilt speciell. Och då åker vi alla i en karavan. Sen Gällivare och Jokkmokk. Den sträckan är också väldigt fin. Åker du dit på morgonen så är det ju väldigt mycket djur. Du ser renar, hela flockar som kommer. Strömsund är också otroligt fint.

Solen har gått ner när intervjun är klar. Nu sover de alla snart gott, innan det är dags för dem att repetera inför premiären.

Se Brazil Jacks digra Sverigeturné och boka biljetter här: braziljack.se

Denna artikel publicerades ursprungligen i Resenären #1 2025.