På hästryggen under Saharas stjärnor

I “labyrinten” på gården är det full fart med att göra i ordning hästarna inför avfärd.

Många tror att man bara rider kamel i Marockos Sahara. Men det stämmer inte. Under en vecka utforskar vi världens största varma öken som nomader, genom bergskedjor, raviner och sanddyner – på hästryggen.

Solen har knappt hunnit upp på himlen. Luften är sval från natten. Trött kliver jag ut från rummet med de orangea väggarna av halm och lera. Här i det stora familjehemmet i Zagora, “Porten till Sahara” i sydöstra Marocko, bor minst tio familjemedlemmar från två generationer. Gården – en labyrint med hästar, hundar och människor – är full av liv och rörelse. Vår guide Mohamed plockar fram sadlar och träns. Kusinerna Unge Mohamed och Ahmed packar bilen med mat, madrasser, tält och annat vi behöver. I Marocko är det främst männen som driver stallen. Kvinnorna i familjen rider inte men hjälper till på andra sätt. Stolt dukar de upp en generös frukost av myntathé i silverkanna, kaffe, hemlagat msemen (marockanskt tunnbröd), marmelad, nutella och amlou, ett traditionellt pålägg gjort på arganolja, mandlar och honung, som påminner om jordnötssmör. Hur de öppnar sina hem för en grupp på tio hästtokiga västerlänningar, är lika häpnadsväckande som matkoman är påtaglig. Men nu finns ingen tid att vila. Vi blir tilldelade hästar efter erfarenhet och får en kort instruktion.

– Prata med era hästar. Vill ni att de ska gå framåt eller öka takten, säger ni zid, och olá för att sakta ner. Alla är hingstar så håll alltid extra avstånd till ryttaren framför ifall de skulle sparka, säger Mohamed. 

Det börjar bli varmt. Försiktigt tar jag fram vattenflaskan ur sadelväskan. Vi rider genom Zagoras palmoas, en grön labyrint av dadelpalmer och lermurar med små blå metalldörrar. Plötsligt kommer någon ut, men hästarna är vana. Stenslätter och öppna fält avlöser varandra innan det blir lunch i Tagort. Vi parkerar hästarna i skuggan av träd och buskar, och oss själva på den röd-svarta mattan. Pasta, sallad, fisk, curry, bröd, kaffe och det obligatoriska myntathéet flyger fram. Några tar en siesta innan det är dags att smeta in sig i nästa lager solkräm och fortsätta längs bergskedjan Beni.

Ibland måste vi sitta av och leda hästarna genom trång bergsterräng.

I öknen får man inte vara kräsen. Naturbehov utförs i sanden bakom buskar och nätterna är kalla. Vi sover fullt påklädda med ullfiltar och sovsäckar. Det är knappt 15 grader i det stora tältet. Men vi går aldrig hungriga. Tagine, en traditionell marockansk rätt tillagad i lerkärl över öppen eld, avlöser nötter, kakor och thé. Omringade av hästar som mumsar hö i skymningen, sätter vi oss kring lägerelden och ser stjärnorna smyga fram. På morgonen är det liv utanför tältet. Mazagan, min fyrbente springare, har slitit sig loss från den nedgrävda sandsäcken som agerat ankare för natten. Men nu är han tillbaka. Vi avnjuter frukosten guldkantad med färskpressad apelsinjuice.

Sahara stegrar med Mohamed på ryggen.

På något magiskt sätt får de plats med hela lägret; tält, madrasser, bord, köksutrustning och stolar i bilen medan jag bråkar med min ryggsäck. Panoramavyn över det öppna landskapet längs bergstopparna är slående. Håret fladdrar i vinden när vi galopperar uppför den slingrande grusvägen mot bergsöppningen. Mohamed är en utmärkt guide, men hans hästmannaskap är nog vassare. På kommando stegrar hans häst Sahara vid stupets kant. Hänförda korsar vi berget och äter lunch i skuggan av dadelpalmer. Kameler och bönder på sina åsnor passerar. Hundarna följer oss trofast genom berg och dalar. Baho, den minsta med kortast ben, tror han är en bergsget.

– Duscha hästarna, uppmanar Mohamed när vi nått vår enkla boning för natten.

Solnedgången över savannen den näst sista kvällen.

Men han menar inte en vanlig dusch. Jag leder Mazagan till en stenfri plats och håller i grimskaftet medan han rullar sig i sanden. De andra gör likadant. Vi hivar upp vatten från brunnen och utfodrar hästarna. Ikväll är första gången som duschen de envist monterat kommer till användning. Klockan är strax efter 19. Himlen är kolsvart och stjärnklar. Kvällens tagine serveras till applåder. Kroppen ömmar. Ett litet pris att betala för friheten vi känner. Hur hästarna tar sig genom de extrema landskapen flera mil om dagen med skorna i behåll är ofattbart. Ett gäng motocrossförare vrider på huvudet där vi dundrar fram i full galopp. Dammet yr. Stenskotten från hovarna framför träffar mig i ansiktet. Solglasögon hade varit en bra idé. På kvällen samlas vi kring lägerelden. Mohamed och Ahmed begraver en pizzaliknande degbit under den glödande kolen och fyller igen hålet. Till vår förvåning kommer det rykande färska brödet ut sandfritt.

Mohamed (till höger) och “Unge Mohamed” (till vänster) där vi korsar bergskedjan Beni.

Med Mohamed i täten, lämnar vi sanddynerna bakom oss. Hovarna klapprar mot den steniga flodbädden. Ekot studsar mellan klipporna som ser ut att vara hämtade ur Disneys Lejonkungen. Men det bästa är galoppen genom savannen. Den rosa-orangea himlen framhäver trädens silhuett på horisonten. Till frukost blir det pannkakor. En nomadkvinna dyker upp och lyckas sälja några sjalar. Ikväll är stjärnorna inte lika klara. Civilisationen är nära. Omhändertagandet är fortsatt fantastiskt trots det hårda arbetet från tidig morgon till sen kväll. Aldrig några sura miner. Men var kommer hängivenheten ifrån?

Hovarnas klapprande ekar mellan den torra flodbäddens väggar.

– Jag guidade ridturer med min farbror. Men pandemin gjorde det ohållbart. Jag flyttade tillbaka till Zagora för att hjälpa pappa att starta sin frukt- och grönsaksplantage. Det var inget för mig. Jag älskar att jobba med människor och djur från hela världen. Gissa vad jag valde, säger Mohamed leende.

Sedan starten med en enda häst 2022, har Moroccan Horseback Adventure vuxit till en familjeverksamhet med över 25 hästar. Men barndomshemmet, där vi nu är tillbaka för en sista lunch på mattan i gräset, är bara tillfälligt, innan Mohameds egen ranch står klar. Sista dagen är här. De andra shoppar i stan. Jag tar fram mitt skrivblock och stannar med Mazagan. Här började allt för en vecka sedan – mellan väggarna av halm och lera.

Detta ingår i ritten

Vatten, en stor frukost med kaffe, thé, bröd med pålägg som ost, nutella, smör, marmelad och ibland även nystekta pannkakor och juice. Lunch och middag varierar mellan fisk, kyckling, lamm, rotfrukter och grönsaker tillagade i tagine med couscous, curry, pasta och sallad. Det finns vegetariska alternativ och nötter, frukt och kakor är aldrig långt bort. Personalen slår upp och packar ner tälten, ett stort för åtta personer samt mindre för en till två personer. Madrasser, filtar och kuddar finns på plats. Men ta med dig en egen sovsäck för att gardera dig mot kalla nätter.

Ansvarsfull hästturism i Marocko

Djurhållningen är inte alltid den bästa i Marocko. Det är viktigt att välja researrangör med omsorg. En seriös arrangör talar med dig om säkerhet, erbjuder hjälm och låter dig inte rida vilken häst som helst. Läs recensioner, googla och prata med ägaren eller andra som gjort turen innan du bestämmer dig. Använd sunt förnuft och lita på din magkänsla.

Ett tips är att titta på vilket skick hästarna är i. Står de i solen, har de vatten eller är de andfådda och svettiga i hettan? På Jemaa el-Fnaa, huvudtorget i Marrakech, myllrar det av hästar förspända vagnar. Vissa är väl omhändertagna och friska. Andra är magra, smutsiga och luktar illa. Dessa turer bör du undvika eftersom det inte är troligt att dina pengar går till hästens välfärd.

Så packar du smart för en ökenritt

Heltäckande kläder som du enkelt kan ta på och av i lager. Bekväma skor, ridbyxor, solkräm, solglasögon, våtservetter och vätskeersättning. Powerbank med solcellsladdare då elektricitet inte är garanterad. Skavsår kan uppstå så glöm inte plåster och talk.