Ulriksdals slottsteater Confidencen
- Text: Alexander Olin
- 24 juni
- 7 min läsning
TEXT: ALEXANDER OLIN
Ulriksdals slottsteater Confidencen, ursprungligen uppförd 1670 som ett ridhus, är Sveriges äldsta teater som är i bruk och Sveriges äldsta Rokokoteater, tretton år äldre än Drottningholmsteatern. RESENÄREN träffar Confidencens teaterchef Madeleine Onne, som berättar om teaterns spännande historia.
Lovisa Ulrika, skulle gifta sig med Adolf Fredrik, då kronprins av Sverige. Hon var syster till Fredrik den Store, stormakten Preussens kung. Hon var kulturell, van att umgås med Voltaire och konsten var viktig för henne. När hon anlände till Sverige fick hon och hennes man bland annat Ulriksdal som ett av sina sommarslott.
– Hon skrev till sina vänner att det här landet var som en ”potatisåker”. Hon tyckte det var fruktansvärt jämfört med Bayern. En dag år 1753 såg hon ridhuset nära Ulriksdals slott och gick in och insåg att här ville hon göra en teater, berättar Madeleine Onne, chef för Confidencen.
Lovisa Ulrika hade svårt att hitta arkitekter för arbetet. Efter mycket om och men så hittar hon en arkitekt, men han blir sjuk och då blir det arkitekten Carl Fredric Adelkrantz som får hoppa in, samma Adelkrantz som sen ritar Drottningholmsteatern 1766. Innan dess ritar en första Drottningholmsteater som tyvärr brinner ner, innan den nya uppförs.
Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik hade aldrig träffats innan de gifte sig, men hade ett gemensamt kulturintresse. Det var nog Lovisa Ulrika som bestämde sig för att bygga till en vindsvåning för att teatersällskapet skulle kunna bo där på sommaren.
– Hon tog hit Louis Gallodier, medlem av teatersällskapet Dulondel. De kunde ju dansa på den tiden också. Gustav III tog nog sina första steg här på den här teaterscenen.
Även Badin på Confidencen
Gustav III var son till Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik och Sveriges tronarvinge. Av danskarna fick den unge Badin i present som Lovisa Ulrika tog till sitt hjärta och verkar ha givit mer kärlek än vad hon gav till sin egen son Gustav III. Gustav Badin, född cirka 1747, död 18 mars 1822 i Stockholm, var en svensk hovtjänare (Kammermohr) och senare fosterson och betjänt hos drottning Lovisa Ulrika. Han var född slav och hans namn var ursprungligen Couchi, men han fördes som barn till Sverige och blev fosterson till drottning Lovisa Ulrika.
– Gustav III och Badin uppfostrades på samma sätt. Det visade sig att Badin var otroligt intelligent, en fantastisk dansör och en fantastisk fäktare. Han blev Lovisa Ulrikas förtrogne och var den hon litade mest på. Badin har säkerligen också uppträtt på Confidencen.
1766 byggs Drottningholmsteatern. Efter det är Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik inte längre lika ofta på Confidencen, för Drottningholmsteatern hade en djupare scen och kunde ta en större publik, men Confidencens verksamhet fortfor fram till att Gustav III sköts på Operamaskeraden.
Glömdes bort
– Då bommade man igen allting, man verkligen spikade för och sen glömdes framför allt den här teatern.
Efter det användes den till lagerlokal. Först var det kung Karl XV som ville göra om Confidencen till en jaktsuga med rustik renässansinredning, men planerna färdigställdes aldrig på grund av hans död.. Så stod byggnaden bara där. Efter det användes den bl.a. som en telegrafstation, en skola och en lagerlokal.
År 1920 återupptäcktes både Drottningholms slottsteater och Kungliga Confidencen av Agne Beijer. Då var Confidencen i ett så dåligt skick att man bestämde sig för att man bara kunde satsa på en teater och man renoverade Drottningholmsteatern. Så sov Confidencen en törnrosasömn fram till att prinsessan Christina hade Kjerstin Dellert på te en ruggig höst i mitten av 1970-talet. Då sa hon till Kjerstin: "Jag har nyckeln till en teater här bredvid om du vill se den.”
– Det ville Kjerstin och hon kände att det här ska jag ta hand om. Hon förstod säkert att det skulle bli svårt, men jag tror inte hon fattade hur svårt det skulle bli. Och hon kavlade ju verkligen upp ärmarna och bokstavligen städade bort spindelväv och smuts hela dagarna.
Det tog många år innan hon fick ekonomiska medel för verksamheten. Då byggde de upp en pytteliten scen och publiken satt på orangea plaststolar. Någon sommar lät även Kjerstin bygga upp en utomhusscen. För att få fler människor att känna till att den här teatern fanns så hade hon guidade visningar på dagarna och uppträdde sedan på kvällarna. Efter det stod hon och skurade toaletterna och städade och grejade där emellan.
Lovordar Kjerstin
– Kjerstin var helt fantastisk. Hon började läsa på om sponsring, som ju inte var särskilt stor i Sverige då, eftersom allting fram till dess understöddes med stöd från staten. Hon fick tag i Peder Wallenberg, Anders Wall, Sven Hagströmmer och Sven-Philip Sörensen och några till. De fick alla sätta in en halv miljon var.
– De har troget stannat kvar i alla år sedan dess och stöttat teatern. På 1980-talet åkte några av oss dansare tillsammans med en grupp musiker till USA med prinsessan Christina och hennes man. Prinsessan Christina och hennes man Tord hade samlat en grupp potentiella sponsorer där. Vi uppträdde på något av de kända hotellen i Miami, med ett barockprogram för dessa sponsorer. Amerikanerna tyckte det var så fantastiskt att få frottera sig med prinsessan Christina att de senare reste till Sverige för att se teatern med egna ögon.
Så småningom fick Kjerstin ihop tillräckligt med pengar för att kunna återskapa den riktiga scenen på teatern. I början av 2000-talet fick hon Statens fastighetsverk att lova att de skulle lägga till lika mycket som hon fick ihop i gåvor från privata sponsorer för att restaurera Confidencenrummet.
Det mekaniska bordet
– Hon fick ihop rätt mycket, så det blev dyrt för Statens fastighetsverk och då hade hon äntligen råd att även återskapa bordet som Ulrika Lovisa hade på teatern. Bordet som med en vev-mekanik kunde sänkas ner så man dukade bordet nere i källaren, varefter så de som var i rummet ovanför kunde stampade i golvet och då vevades bordet upp färdigdukat.
Bordets sinnrika funktion gjorde att de kungliga kunde prata utan att någon annan lyssnade, så man åt ”en confidance” och slapp riskera att tjänstefolket, för att tjäna lite extra pengar, skulle sälja kungliga hemligheter. Lovisa Ulrika fick ritningarna till bordet av sin bror Fredrik den Store. När drottningen senare lämnade teatern och flyttade till Drottningholm så gjorde hon en kopia av bordet även där.
Madeleine Onne var med när Kjerstin startade verksamheten i modern tid. Efter avslutad danskarriär blev Madeleine balettchef på Kungliga Operan och efteråt på andra teatrar i utlandet och var därför borta från Sverige i 15 år.
– Det är otroligt roligt att ha kommit tillbaka. Cirkeln är liksom sluten.
En livsstil att älska
Madeleine ser sitt yrke som en livsstil som man måste älska.
– Man orkar bara x antal år. Vi är bara två heltidsanställda och en på 75 procent. Det gör att nu på sommaren jobbar vi sju dagar i veckan. Vi håller på att jobba ihjäl oss ibland! Jag försöker gå tillbaka till Kjerstins grundtanke att Confidencen ska vara en teater för alla. I och med det så måste man ha en bredd.
– Vi har en musik- och operafestival här varje år som startades för sju år sedan. Dessutom har vi konserter av alla de slag. Vi har till och med en jazzkonsert och dans. Och vi har också ett stipendium som delas ut årligen, som heter Young Artist Program, som ges till fyra sångare. Det är Anders Walls stiftelse som donerar pengarna så att de här unga sångarna kan få sina priser.
H.K.H. Kronprinsessan. Foto: Linda Broström/Kungl. Hovstaterna
Nyligen blev kronprinsessan Victoria Confidencens beskyddare.
– Hon har precis tackat ja till det. Prinsessan Christina har ju alltid varit involverad och är sedan många år hedersordförande i Vänföreningen och det ska hon fortsätta att vara. Det är man på livstid. Det är väldigt roligt att kronprinsessan vill ställa upp. Hon är en fantastisk människa och känns genuint intresserad. Så det är inte bara det att vi har fått en beskyddare, utan vi har fått ett tillskott av en person som bryr sig från hjärtat.
Behöver hjälp Mycket har hänt sedan Kjerstin öppnade upp teatern igen för 40 år sedan och det är akut att byta alla de gamla strålkastarna.
Hur mycket skulle ni behöva för att kunna byta ut dem?
– C:a två miljoner kronor. Det är två anledningar till att vi behöver byta ut de gamla strålkastarna. Det ena är att de nuvarande lamporna blir så stekheta, vilket är en brandrisk som heter duga. Sen äter de ju energi. Så om vi kunde byta allting till LED så skulle vi känna oss tryggare och vi skulle spara energi och vi skulle minska riskerna.
– Den som vill hjälpa oss med detta får biljetter till våra föreställningar, syns i all vårt tryckta material, på vår hemsida och ger man ett stort belopp hamnar man på vår skylt i entrén med sitt namn.
– Vi får årligen ett bidrag av Kulturrådet och Region Stockholm och så har vi ett bra samarbete med Solna stad. Kulturskolan får en vecka på våren och en vecka på hösten på vår scen för sina avslutningsföreställningar för dem som spelar instrument, de som sjunger, de som spelar teater och dansar. Jag tycker det är viktigt att ungdomar får komma in på en riktig teater. Man märker att de faktiskt fattar att det här är något unikt. Hur busiga de än är, så blir det allvar när de kliver in på scenen.
En gång om året gästas Confidencen av medlemmar ur föreningen Gustav Skål, alla klädda i vackra 1700-talskläder.
Kjerstin är en stor förebild för Madeleine.
– Jag startade en dansgrupp när jag var 36 år. Det var mycket inspirerat av hur Kjerstin höll på. Jag lärde mig mycket av att se hur hon byggde upp hela organisationen. Nils Åke Häggbom, Kjerstins man, satt i juryn när jag var nio år och antogs till Operans balettelevskola. Senare dansade vi tillsammans och till sist blev Nils Åke min chef på Operan. Per Artur Segerström, som var min kollega och ibland danspartner, håller i Confidencens vänförening. Alla som jobbar här är som en familj och det är verkligen en fröjd varje dag att gå till jobbet.
