Världens vackraste vår

Hurtigruten har bundit samman Norge i över 130 år och har blivit en del av folkets själ. Alla, oavsett ålder, borde unna sig en resa längs norska kusten.

Jag väntar på varmare dagar här i söder, men förgäves. Snöstormarna vill inte ge med sig. Längtan efter något annat växer. Jag vill ha något mer än denna kalla, grå tillvaro i en stad som övergivits vid påsk. Jag vill se något som jag inte kommer att glömma. Jag vill komma bort från skärmar, matsalar och öppna planlösningar. Men jag har ansvar för andra än mig själv. Som tur är tar det bara några minuter att övertyga min mamma, en relativt ny höftopererad patient, om att en båttur längs kusten är en bra idé vid den här tiden på året. Jag vill trotsa vädergudarna. Jag vill ta massor av bilder.

Vi bestämmer oss för en åtta dagar lång sjöresa: Trondheim-Kirkenes-Trondheim. Huvudpersonen är inte jag utan min mamma. Hon har inte varit på en riktigt spännande resa på länge. Hon behöver flytta och se världen. Hon har mig och min pojkvän, François, med sig.

Min mamma föddes i församlingskyrkan i Tana och reste med Hurtigruten från Vadsø till Ålesund för första gången när hon var ett år gammal. Det var 1931. Med andra ord har hon blivit ganska gammal. Sedan dess har det blivit en hel del resor upp och ner längs kusten. När hon var fyra år blev det en minnesvärd resa söderut på ett fartyg som var betydligt mindre än de båtar vi känner till idag. Hon minns väl en gång när hon gick runt på däck och såg en bur med tre söta isbjörnsungar.

Kanske skulle de transporteras till ett zoo långt borta. Hon gick över till buren för att klappa dem, men då kom en sjöman och släpade bort henne från buren och varnade henne för att det var farligt. Hon kunde förlora fingrarna.

Från sjuksängen till Arktis

– Jag tycker att jag är ganska modig! säger hon nu, dagen innan avresa till Trondheim. Där håller jag med henne. Det finns många saker som blir svårare med åldern, inte minst promenader. Det var inte många veckor sedan min vardag innebar att besöka henne på en vårdcentral i Bærum efter att hon hade genomgått en ny höftledsoperation. Nu har hon tränat sig att gå, om än lite ostadigt, med käpp och kanske med en hjälpande hand. Nu kanske hon snart måste ta på sig sjöben. Men vi har varit lite strategiska, det måste erkännas. Resan vi har valt från Trondheim undviker vågorna både vid Stadt och i Hustadvika.

Vi kör norrut från Oslo, övernattar på hotell i Trondheim och får se Nidelva i morgonsolen innan vi går ombord på MS Kong Harald. Allt går så smidigt som det kan bli. Vi har en lätt rullstol med oss ​​ifall det blir dåligt väder.

Det är svårt för en kvinna som har varit så stark i sitt liv att bli fysiskt svag. Hon har en doktorsexamen och har skrivit böcker om politik och historia, men den här veckan behöver hon min hjälp för att ta sig från sin hytt till plan 4 för frukost, och därifrån till panoramaloungen på sjunde våningen. 

Vädret spelar roll. Man kan få alla möjliga sorters väder vid den här tiden på året. Men den här gången är solen aldrig långt borta, även om vi också upplever både snöbyar och regn. Det är först när vi korsar Västerhavet mot Lofoten som det verkligen börjar gunga när vi sitter i panoramaloungen högst upp, med 180-gradersutsikt. Det slutar med att François går ner till hytten och hämtar rullstolen – utan den hade vi aldrig hunnit till Bistron för middag. 

Fotografen i tjänst Som fotograf känner jag att min plats är ”i tjänst”. Var är den? Ja, den är ute på däck, antingen på däck 5 – där man kan gå på däck hela vägen runt båten, eller på däck 7, där man kan stå skyddat (och lite varmare) bakom glas. Jag lär snabbt känna de andra fotoentusiasterna under vår resa. En japansk man, en koreansk kvinna, några unga män med tunga objektiv och stativ. Vi traskar runt på däck insvepta i dunjackor och lager av ull. Vi tar fram utrustningen, både större och mindre objektiv, iPhones, vad du än har och vill använda. Bilderna längs kusten är fantastiska oavsett vilken utrustning man använder.

När vi passerar Honningsvåg har det bildats is på däcket. Det knastrar under våra fötter när vi gör våra rundor. Det finns alltid berg, fjordar, solljus, moln, klippor och rev som ska dokumenteras, eller kanske till och med göras till fotokonst.

Dagarna går snabbt. Vi välkomnas varje morgon i frukostrummet av Eivind från Skjervøy, som ger massor av komplimanger. ”Du ser alltid så fin ut på morgonen!” säger han till min mamma dag 3, när hon gör entré med en färgglad sjal. Det är en bra start på dagen. Gradvis blir det en rutin. Vi går från frukost till panoramaloungen på däck 7. Där kanske vi läser lite i en bra bok, men mestadels tittar vi ut på en livfull nationalromantisk bild som flyter förbi.

En dag besöker vi kapten Leif Ven på bryggan. Min mamma välkomnas – François och styrman Steinar hjälper henne upp i kaptensstolen. Kaptenens mamma ler brett.

I Tromsø får vi besök av farbror Helge och faster Jorun. Jag kan se att min mamma uppskattar besöket oerhört, eftersom hon inte har sett dem på flera år. Vem vet när hon ser dem nästa gång.

Tiden rinner iväg

– Tiden rinner iväg för oss, säger faster Jorun, som är en filosofisk själ. Jag frågar henne om norrskenet. Hur stor är chansen att vi får se det i sin fulla prakt? Och kraftiga vindbyar förutspås om ett par dagar när vi rundar Nordkap. Kommer det att bli hög sjö? Kanske blir det för tufft för min mamma? Jorun har ingen statistik om norrskenet. Det kommer när det kommer. Och vädret?

– Vädret tittar inte på väderprognosen! säger hon med ett leende på läpparna. Vi får helt enkelt ta det som det kommer.

Och hon har rätt. Vindbyarna kom aldrig. Vi hade exceptionellt bra väder under hela resan.

I Kirkenes gick vi tre i land, i minus 14 grader. Vi gick en härlig promenad och skjutsade min mamma i hennes rullstol på cykelvägen längs E6:an, genom kritvit snö med en blå himmel ovanför oss. Hela vägen till Kirkenes centrum. Jag har inte sett henne så exalterad på länge.

Ett par dagar senare, strax söder om Tromsø, anländer det efterlängtade norrskenet.

Mina fotografkollegor på däck 5 får som de vill. Natthimlen lyser upp i öster och väster. Vårt land, vår himmel, vårt solsystem, allt verkar vara på precis rätt plats just nu. Och vi är där. Vi ser.

Även om benen inte fungerar så bra är det fortfarande möjligt att ta tag i livet, att fånga både dag och natt. Så gå ut och se världen, medan du fortfarande har ögon som kan se!