Mannen som aldrig slutade leka

TEXT: PETER HOVSTADIUS

För snart 60 år sedan rullade en grön Scania ut från Njurunda mot Indien. I bagaget: 400 par träskor och två tjugosjuåringar med tjugofemtusen kronor på fickan. Idag rullar tjugofem rosa bussar i sex världsdelar — och Anders Eriksson, 83, har fortfarande inte tröttnat. Det här är berättelsen om honom — och alla hans medarbetare som har gjort Rosa Bussarna till vad det är.

Mannen som inte sitter still

Det första man måste förstå om Anders Eriksson är att han inte sitter still. På sitt rosa kontor på Upplandsgatan i Stockholm — där det finns en leopardklädd soffa, en kristallkrona och två stora skrivbord överlastade med papper — talar han mest om resor som ännu inte har gjorts. Han är 83 år. Han har besökt Indien 85 gånger.

400 par träskor och en dröm om Delhi

Det började den 5 juli 1969. Åtta vänner från Sundsvall hade en idé om att åka jorden runt. När det var dags att åka var det två kvar: Anders, 26, och hans kompis Abbe Abrahamsson. De köpte en tolv meter lång Scania från 1953, lastade 400 par träskor från en utförsäljning hos Träskotjänst i Sundsvall, och styrde mot Delhi. Det blev en sex månader lång färd genom Spanien, Jugoslavien, Turkiet, Iran och Afghanistan — bland annat. Kartan tog slut i Turkiet. Sedan fick de fråga sig fram. Träskorna såldes till ett sjukhus i Venedig, en skoaffär i Saint Tropez och en rad svenska ambassader längs vägen. På sin väg plockade de upp liftare som betalade per dag de åkte med. De åkte hemifrån med 25 000 kronor. De kom hem med 29 000.

Och så hade affärsidén fötts — ungefär samtidigt som det första barnet faktiskt föddes ombord på en rosa buss. Det hände redan på den där jungfruresan: ett brittiskt par hade liftat ombord i Indien, kvinnan var för gravid för att flyga, och i Turkiet kom barnet. Lyckligtvis fanns det tre amerikanska sjuksköterskor bland liftarna. Anders höll kontakt med familjen i flera år.

Ett livsrum för lek

Det är så här Rosa Bussarna byggdes: genom att låta saker hända, lita på främlingar och lösa det som dök upp. “För mig är Rosa Bussarna inget vanligt resebolag — det är ett livsrum för lek, möten och mod där människor får vara sig själva,” säger Anders själv.

Hans liv är en serie infall som blev till något bestående. När han mötte en kinesisk restaurangchef i Bombay som inte trivdes erbjöd han spontant: “Kom till Sverige, du kan bo hos oss.” Nelson — så hette han — kom ett halvår senare, bodde i deras hus i tre månader, lärde sig svenska, fick jobb, gifte sig, fick tre barn och drev så småningom egna restauranger i både Stockholm och Toronto. När en skoputsare i Delhi en gång bad om att låna 20 dollar till sin sjuka mor, gav Anders honom istället 3 000 dollar och köpte en butik åt honom. Året därpå hade affären expanderat till två lokaler. Och en kväll, när Anders satt ensam på kontoret en sommarlördag, knackade en peruansk gitarrist på dörren — han skulle spela på ett bröllop men hade fel skor med sig. Anders rusade ner i källaren, fick fram en sprayburk med svart billack, och målade om skorna på trottoaren utanför kontoret. De blänkte fabriksnya. Carlos kommer fortfarande förbi kontoret varje sommar.

Det här är inte en man som driver ett resebolag. Det är en man som händelsevis upptäckte att resor är det bästa sättet att leva på.

“För mig är Rosa Bussarna inget vanligt resebolag — det är ett livsrum för lek, möten och mod där människor får vara sig själva.”

Djungeln vid Odenplan

Hela det här livsrummet utgår från en gatulokal vid Odenplan. Upplandsgatan 44 är inget vanligt resebyråkontor — det är palmer, rosa bling-bling, mässingslyktor och kuriosa från fem världsdelar. För den som öppnar dörren är det som att kliva rakt in i en djungel. Dagligen stannar barn och vuxna utanför skyltfönstret och tittar in, kanske drömmer de sig bort till någon avlägsen plats. Och i taket hänger ett par romerska ringar. Där hänger Anders upp-och-ned varje dag — och utmanar gärna besökare att försöka samma sak. Den som klarar det kan ibland gå därifrån med en gåva.

Varför rosa?

Mellan 1969 och 1982 var bussarna målade i olika färger. Sedan, en gång när en buss skulle fräschas upp i Europa, hamnade valet på rosa. “En glad färg som ingen glömmer i första taget,” som det heter på företagets hemsida — och Anders erkänner med ett leende att han också tänkte att det kanske kunde locka fler tjejer. Bussarna är döpta efter katterna i Pelle Svanslös — Måns, Bill, Bull och Pelle. Idag har företaget cirka tjugofem bussar utplacerade i världen, de flesta är robusta, äldre modeller som är enkla att laga om olyckan är framme — något som kommit till nytta vid renoveringar av motorer i Namibia och gränsövergångar i Paraguay.

Vad man kan vänta sig idag

Rosa Bussarna erbjuder över sjuttio olika resor i Afrika, Asien, Europa, Sydamerika, Centralamerika samt Australien och Nya Zeeland. Ungefär hälften av resorna sker utan rosa bussar — då används lokala tåg, båtar och inhyrda bussar, och man bor på enklare hotell. På de “riktiga” bussresorna sover man större delen av tiden i bussarna eller på taken, delar madrasser och myggnät, och äter mat som lagas ombord — på varje rosa bussresa finns en matansvarig som följer med. Personalen består av sex personer från kontoret och sjuttio till åttio reseledare — de allra flesta har vanliga jobb vid sidan av och kör en resa per år. Det söker tio till femton personer i månaden om att få jobba här.

Det är inte hotellet du minns

Standarden är medvetet enkel. Anders pratar inte gärna om stjärnor och hotellklassificeringar — han pratar om vilken stad eller by man stannar i, vilka man äter middag med, vad man hör när man vaknar. Det är också därför resorna kostar betydligt mindre än vad man hade gissat.

Godis, Irish coffee och räkningssystem

Det finns små traditioner som passagerare aldrig glömmer. Varje lördag på resa delas en påse svenskt godis ut till alla. Förra året köptes godis för 72 000 kronor. När det är kallt på kvällen brukar Anders dyka upp med Irish coffee. Det går ett räkningssystem ombord — varje resenär har ett nummer som ropas upp innan avfärd, för att ingen ska bli kvar bakom en buske. Det infördes efter ett tillfälle i Kashmir på åttiotalet, då en resenär råkade bli kvar vid ett stopp. Med en toapappersrulle i ena handen och iklädd endast kalsonger och träskor fick han lift med en indisk familj i 14 mil för att komma ikapp bussarna.

1 100 som kom tillbaka

Över 1 100 personer har gjort fler än elva resor med Rosa Bussarna. Många har träffats på bussen och förblivit vänner, kollegor eller äkta makar. Företaget har skämtsamt kallats “Anders Erikssons äktenskapsförmedling”.

Revolutionen och pandemin

Den 2 december 1978 körde Anders tre rosa bussar genom Teheran mitt under den iranska revolutionen. En miljon demonstranter, brinnande polisbilar, skottlossning. Den dagen fick bussarna 29 fönsterrutor krossade och passagerarna låg på golvet under madrasser. Alla klarade sig. Året efter var Rosa Bussarna tillbaka i Iran, som om inget hade hänt. “Äventyrslustan vägde upp rädslan — sådana var vi,” skriver Anders själv om det.

37 miljoner kronor 2019. 260 000 kronor pandemiåret. En enda resa till Kroatien.

Det är kanske det som är hela hemligheten. Året före coronapandemin omsatte Anders Eriksson Travel AB 37 miljoner kronor. Det första pandemiåret omsatte företaget 260 000 — en enda resa till Kroatien. “Jag fick hoppa över luncherna”, säger Anders torrt. När coronaviruset slog till och researrangörsbranschen kämpade för att hitta pengar till återbetalningar, betalade Anders Eriksson Travel AB tillbaka kunderna direkt — och lade på en procents ränta. “Vi har alltid handlat kontant. Vi har inte haft några större utgifter,” säger Anders.¹ Företaget har överlevt revolution, virusutbrott och pakistanska gränsstängningar. Det har, vad vi kunnat utröna, aldrig fällts i Allmänna reklamationsnämnden.

Människorna runt Anders

Men ingen bygger ett resebolag i sextio år på egen hand. Runt Anders finns ett team som har stannat — vissa i cirka trettio år. På kontoret vid Odenplan, ombord på bussarna, på campingar i Namibia och hotell i Mendoza. Det är reseledare som lärt sig laga motorer i Saharas värme, kockar som vet exakt hur mycket myggmedel som ryms i en väska i bussbagageutrymmet, och kontorsmedarbetare som svarar i telefon klockan kvart över tio på kvällen och löser akuta problem – vad de än är. Att ingen riktigt slutar säger något om Rosa Bussarna som arbetsplats — och något om Anders som chef.

Djungelbyn

Rosa Bussarna lägger varje år till nya destinationer — flera är på gång även i år — men en dröm har Anders burit på i många år. Han vill bygga en djungelby på Filippinerna eller Sri Lanka. Tanken är enkel: köpa ett stycke land, låta lokala hantverkare bygga prisvärda bungalows. Den som blir delägare kan komma dit när hen vill; det enda löpande man betalar är resan. Det är inte en affärsidé i vanlig mening. Det handlar inte om att tjäna pengar, säger Anders, utan om att skapa ett ställe där människor kan komma och gå året runt och få utlopp för sin leklust. “Lite som människobyn i Djungelboken”, säger han själv, men tillägger snabbt; det kommer att bli mycket palmer, gungor och roliga aktiviteter. Det gäller att leva i nuet, säger Anders.

“Varför ska man sitta här och vända papper när man kan vara i Afrika och köra buss?”

Det är en plan

Just nu sitter Anders och tittar på bilder från Kongo på sin dator. “Varför ska man sitta här och vända papper när man kan vara i Afrika och köra buss?” säger han med en suck.⁴

Det är inte ett retoriskt påstående. Det är en plan.

P.S. Anders Eriksson var lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1 sommaren 2025. Den som vill veta mer kan höra hans program “Sluta inte leka” på Sveriges Radio: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/anders-eriksson-sommarpratare-2025